torsdag 10 mars 2011

Sad rant in 3, 2, ...

Lyssna gärna för rätt stämning;

Jag hatar att vara ledsen över ingenting... Klockan är midnatt och jag skulle ha duschat för en halvtimme sedan... Överväger starkt att ringa mamma och spela krasslig, så jag kan vara hemma imorgon... Det är inte bra, inte bra alls, och jag kommer troligtvis ångra mig imorgon men jag fick plötsligt sådan extrem ångest. Vasu startade det, eller egentligen inte för jag var ledsen innan men han fick det att verkligen komma, "tack" eller något, ditt jävla svin...

Jag vet inte varför jag gråter, jag bara gör...


Jag tänker på bland annat hundarna (som vanligt). Jag kan fortfarande inte tänka på dem utan att se dem totalt utmärgade och vilsna på en gammal skrotgård i ösregn, det gör ont men det är den bilden som alltid dyker upp... Än så länge ser jag bara mörka minnen med dem, två fucking år och jag har fortfarande inte kommit över det... Dock får jag inte längre riktigt utbrott, då jag låg precis hela natten och skrek i kudden för att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag bad till alla jävla gudar som fanns men inte en jävel lyssnade... Jag väntade på polisens samtal men dem fick aldrig fram något... Det känns hemskt, jag vill ha min bebis igen, jag vill ha min bästa vän... Hon som alltid var där, när alla andra kollade snett på mig. Som stod ut med mina kramar, mina skrik, mina ledsna och glada stunder. Som kollade snett på mig när hon fick hoppa upp i sängen och mysa, och som alltid skulle kraffsa och gnälla på mig, precis som att hon visste att jag bara gjorde det för att jag ville se henne busa...

Det känns rätt löjligt att jag kan sakna en hund såhär mycket. "Det finns dem som har det värre" tänker jag, "som känner exakt samma kännslor fast för mycket värre saker". Men jag är en känslig människa... När det kommer till att förlora nära och kära tar jag det rejält... Som när min gamla dagmamma dog, fyfan... Det kändes som en enormt bit av min barndom bara försvann, sådär, på några sekunder. Dock kom jag över sorgen över henne på någon vecka, hundarna kommer jag nog alltid tänka på. 

Jag tänkte skriva fler saker jag skulle kunna tänkas var ledsen på, som får mig att fälla de tårar som kommer just i detta nu... Men nej, jag kommer inte på något... Hehe, när mormor dog brukade jag alltid tänka att den första stjärnan som tänds, den som alltid är så nära månen, var hon. Sedan pekade jag ut andra stjärnor. Senaste gången jag kollade kom jag fortfarande ihåg vart mormor var, och Murre, och Ninen (eller, Stampe) och slutligen Sessan. Jag valde en stjärna till henne som lyste lite extra fint, den blinkade klar och när solen gick upp var de den första stjärnan att möta solen. 

Gud vad jag saknar min hund... Min bebis, min skatt, min lycka...  Hon är borta, för alltid... Det kommer aldrig något telefonsamtal, vi kan inte ut och leta och jag kommer aldrig mera komma hem och mötas av hennes speciella skall, aldrig! 

Visst kännes jag exakt likadana kännslor för Leia, men henne kan jag inte prata om. Det blir liksom för mycket. Hon är precis som en sådan vän som är översnäll. Man är nästan arg på att dem är så snälla och hjälpsamma, alltid där, alltid redo och nära till hands. Riktigt underbart söta och snygga utan att behöva träna, donerar pengar till behövande. Sedan inträffar något, kanske att hon träffat någon som behandlar henne som skit och slår henne tills hon en dag dör. Man tänker bara en sak, "varför hon...? Varför en sådan perfekt, underbar person...?". Så känner jag för Leia, det känns som att jag inte kan prata om henne bara, det blir för mycket... 

[Här måste jag ta en paus för jag ser inte vad fan jag skriver

Det jobbigaste tiden efter deras försvinnande var nog ifall man skulle tänka på dem och gråta, eller ej. Mamma sade att man inte skulle tänka på dem, "gör man det och är ledsen jämt blir man ju knäpp till slut", sade hon. Det stämmer nog. Samtidigt känner jag mig så otroligt elak att inte tänka på dem... Det är som att man försöker glömma dem helt och hållet, sudda ut deras minnen och låta det som en gång var våra hundar för evigt försvinna... Det vill inte jag. Jag vill minnas, komma ihåg, ha minnen... Det är ju inte så lätt när man hela tiden tänker dåliga tankar vid namnet "Sessan" hela tiden... 

Apopro det, jag kan VISA hur jävla känslig jag är; 
Det finns en turkhit som heter "Rostburk". Det tyckte jag och syrran var askul när vi hittade den, flummade åt en massa sådana en dag när hon passade mig (vi åt stuvade makaroner minns jag). I alla fall, efter att ha sett den ett antal gånger började jag bli irriterad av att han sade "visa Sessan", för ja, uppenbarliga skäl. Snart kunde jag inte ens kolla på den längre för varje gång jag läste den raden blev jag förbannad på att dem ens vågar använda det namnet, och ledsen av minnet av min före detta älskling... 

Jag kanske överdriver... Who am I kidding, jag VET att jag överdriver! Något enormt! ... Men jag måste få göra det ibland. Det är en del av att komma över hela skiten, allt det jobbiga. Alla tårarna måste få spillas. 

Kom nyss på att jag snart måste göra en grav åt Sessan inte Leia för jag är inte 100% säker på att hon är död ännu. När Häxan gått bort (en annan tanke som plågar mig konstant i och med att hon är runt 11 år nu) ska jag dock göra gravplatser åt dem båda. 

Jag tror jag struntar i att duscha, känns inte lönt om jag ska upp on sju timmar... Jag har dock mensverk... Har jag tur kan jag be mamma vara hemma imorgon, iförsig kommer jag må dåligt för att jag ännu en gång missar gympan men det är inte ofta jag "måste" vara hemma p.g.a. ångest... Mamma förstår dock inte, så jag måste fejka. Eller så ber jag henne sjukanmäla i alla fall, och hoppas att hon inte ifrågasätter... 

Nu ska jag antingen duscha (kan ändå vara skönt att skölja av sorgen lite) eller... Nåt annat, sova kanske. Jag gråter inte längre i alla fall vilket är jävligt skönt, istället svider kinderna och ögonen, heh... 

Rant over, ledsen för att jag är ledsen... 

Sessan o Leia ~ 

EDIT: Nu vet jag, jag ska messa mamma och klaga på extrem mensverk (för magont har jag i alla fall av ångesten, så...) sedan duscha och sedan kolla på lite Disney. Det får mig på förhoppningsvis bättre humör. Får jag mamma att gå med på att vara hemma kan jag dessutom vara uppe lite längre och bli på ännu bättre humör innan jag lägger mig...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar