måndag 20 februari 2012

When you wish upon a star...

... Makes no difference who you are...

Sitter och lyssnar på denna;



En inte så värst gammal låt (av After Shave o Anders Eriksson) som ligger mig nära. Jag älskar den så mycket  Men just ikväll fick den mig på halvdåliga tankar. Jag började åter igen tänka på framtiden, och jag hatar det. Det leder ofta till "efter skolan, vad gör jag då?" och sedan kommer tankar om meningen med livet och jag är deppig och gråter en smula. Men just nu tänker jag bara på skådespelaren inom mig.

Inte för att låta schizofren, men jag ser mig själv (och ibland andra människor) utifrån flera små människor och personligheter. Jag skiftar hela tiden mellan olika personer (vilka jag nu har börjat döpa för att förenkla allt) som vill olika saker med ett och samma liv. Några av dem får jag konstant trycka ned eftersom jag halvt om halvt vet att "du kommer inte komma långt". Skådespelar-tjejen är en av dem...

Jag älskar att skådespela. Jag blir bättre också. Jag har flera gånger hört "fan va bra du är på att skådespela!". Då säger jag "neeh, men tack" och dem har ibland svarat med "jo jag tycker verkligen det!". Det gör mig helt varm och samtidigt kall inom mig. Det är en underbar hobby, det där, att skådespela. Men det är just det de är, en hobby...

Jag ser framför mig i en perfekt värld hur det kommer någon till vår skådespelar-grupp på Dramatea, och säger "vi behöver en liten roll i en TV-serie vi ska ha". Dem hade bett oss spela, och jag hade spelat perfekt. Dem hade valt mig, och där ifrån hade det bara stigit och jag hade blivit den berömda skådespelerskan som alla tyckte om och som kunde spela både komedi och tragedi!

Men nej, detta är inte min drömvärld och min skådespelartjej får tona ned sina drömmar. Konstant, konstant, trycka ned, trycka ned.. Men ibland brister det. Det gör ont att trycka ned en personlighet och en sådan stark vilja gång på gång. Det är som att gå till tandläkaren och få en tand utdragen, bara för att senare höra "oj, fel tand, det gör inget va?". Jo, klart det gör.. Det gör ont, det går inte att fixa och du behandlar det som det var ingenting alls!

I min drömvärld är jag skådespelar-tjejen det mesta av min lediga tid. Mitt vanliga jag är blandat med henne och vi går i harmoni med varandra. Jag kan växla mellan jobb och verklighet på en sekund.
Men vi går inte i harmoni, skådespelaren och jag. Vi har alltid legat i luven på varandra, ända sedan jag var liten och avskydde skådespeleri.

"MEN JAG VILL!"

Jag hör henne skrika. Just nu, i detta nu. I mitt rum står hon och skriker. Jag suckar, "det går inte".
"MEN JAG VILL! OCH DU VILL!"..

Såklart jag vill. Jag vill bli känd... Jag vill skådespela framför mycket folk, likaså framför en kamera... Jag vill höra "fan va bra det där var! Du är otrolig".. Jag vill se mig själv på TV'n...

Åh vad jag vill...
"JAG VILL!"

Verkligheten kan inte nå oss nu. Nu sitter vi och skrattar, drömmer oss bort till år 2024. Jag har precis spelat in en film med några kändisar och vi sitter i en amerikansk TV-soffa. Dem ber mig säga något på Svenska. Jag skrattar och gör som dem ber, och dagen efter ringer jag mamma och berättar om mitt underbara arbete, mina underbara kollegor och om hur otroligt glad jag är...

Jag är så glad...
Så lycklig...
Så in i norden lycklig...

If your heart is in your dreams
No requests is too extreme
When you wish upon a star
Like dreamers do...

1 kommentar:

  1. Åh, det är verkligen tråkigt att du känner så! För du är himla duktig, det ska du veta Emma. Jag har sett dig spela och du borde(!) våga satsa! Du borde verkligen det!! :)

    Och du, jag tänkte på en annan sak. Har du läst boken Cirkeln (av Mats Strandberg & Sara Bergmark-Elfgren)? Om du har det, så kan du titta in häär:
    http://sv-se.facebook.com/photo.php?fbid=263603537035153&set=a.163827480346093.40234.141018109293697&type=1&theater
    Kanske något för dig? Jag vet inte :)

    SvaraRadera