fredag 3 augusti 2012

Nattlig sorg och funderingar




Jag är så jävla ledsen.. Så deppig, och arg. Ren ångest är ingenting i jämfört med detta.. Jag är som en bomb som någon glömt kvar. Jag kan inte explodera för jag vet inte vad jag känner, utan jag ligger bara och tickar.

Älskar du mig? Gör du? Klart du gör. Men det känns fan inte. Du bara stack! Jag låg och grät en hel natt, medan du var hos henne och mös. Jag skrek nästan, för det gjorde så ont. Men du hörde mig inte. ”Åh varför, varför kan du inte bara höra hur jävla dåligt jag mår”?

Jag är arg på dig, förbannad
Jag tycker synd om dig, jättesynd
Jag älskar dig, över allt annat
Och jag önskar att du aldrig kommit in i mitt liv


Allt det blandas och gör mig till en gröt av känslor. Med risk för att låta emo så känns det faktiskt så. Allt gnager ett stort hål inom mig, och allting utlöser varandra. Jag är arg på dig, sedan mår jag dåligt över det eftersom jag vet att det är synd om dig. Sedan mår jag dåligt för att jag tycker så om en så hemsk person som dig. Och sedan mår jag dåligt, för jag älskar dig ju trots allt…

Du är hjärtlös, själlös, känner ingen empati, gråter aldrig och har inte på tre åt vart den du behövt vara.

Men vad spelar det för roll…

Du kommer alltid vara min pappa, och jag kommer alltid älska dig…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar