tisdag 23 oktober 2012

Kulturcentrum - Bankett 2012


Ni anar inte… Ni ANAR inte, vad kul jag har haft! Efter en dags praktik på KPC (Kulturpedagogisk Centrum Ronneby) så fick vi inbjudan på att vara med på en bankett på kvällen. Jag ställde gärna upp, eftersom Anette (vår fröken) lovade god mat och underhållning, och man tackar inte nej till en dyr banket.

Det visade sig vara den roligaste kvällen jag någonsin upplevt! Kvällen bara flög förbi! Först kom vi in på Kulturcentrum, fick drinkar och fick veta vart vi skulle sitta (vi fick ombokat bord men ingen klagade för det). En duktig kille spelade piano som jag och Madde lyssnade på och sedan höll en av ledarna tal. Precis när vi skulle till och skåla hör man en pipig röst från någonstans. Då kommer det in en tjej med handdocka föreställande en mus med Lucia-glitter om halsen, och klagar på att han glömt att välkomna och tacka skådespelarna som gjort så mycket. Så otroligt gulligt! Redan där märker man att det kommer bli en underbar kväll! Sedan satte vi oss så småningom och fick in förrätt; Toast. D.v.s, liten mörk macka med gravad lax, citron, sallad, tomat och gurka. Nam!

Sedan, oj oj… Sedan! Kom det bästa av allt. Vi hade i förväg fått höra att vi skulle bli serverade av underhållare. In med vinflaskor kommer servitörer (varav två kvinnor) uppklädda, slickat hår och allmänt styrda. Man märker direkt att ”wow, detta kommer bli bra”. Dem springer(!) med vinflaskor i högsta hugg, småpratar med folk (men ingen kom fram till oss i och med att dem antagligen sagt till att vi inte skulle få vin) och ser allmänt roliga ut. Jag och Madde plockar genast ut en favorit; en kort, kort man (med huvudet ungefär till mina axlar) som såg ut som en korsning mellan en pingvin och en italienare.

Dem presenterar sig snart, och damen pratar danska. Underbara danska! Men med väldigt rent uttal så man förstod ganska fort. Eller ja, jag och Madde förstod. Resten av klassen fattade inte ett skvatt. Men så går det när man älskar språket antar jag, hehe.

Sedan kom dem in med tallrikar, och fy helvete vad nervös man blev! En kille som sprang(!) med tallrikar(!) och det lät som dem skulle falla i golvet när som helst! Vart man än vred huvudet så hände det nya saker, någon kom in med ett femtital tallrikar och delade ut på måfå, den lilla korta mannen (som jag och Madde snart döpte till Pingvinen) kom ut med en endaste tallrik och såg väldigt nöjd ut med det. Skrattade så jag grät!

Sedan kom huvudrätten; Hjortkött med bacon, sparris inlindat i bacon och potatisgratäng. Nu vet jag inte om ni känner mig, men jag äter ALDRIG bacon, och äter ALDRIG kött. Speciellt inte hjortkött som till på köpet är lite rött. Jag äter ALDRIG sparris och jag äter HELST inte potatisgratäng. Tänker ”fan tänk nu om jag blir en barnunge som inte gillar något”. Hör och häpna, så var det ta mig fan det godaste jag någonsin ätit… Sparrisen tog jag två tuggor av innan jag insåg att det inte gick, sparris är ingenting för mig. Men köttet, åh gud… Har aldrig ätit så gott kött i hela mitt liv! Och potatisgratängen, GUD! Så krämig, så smakfull, så extremt extremt god! Första gången jag äter kött och bacon utan att klaga på det. Ett under har skett!

Bara det gjorde mig extremt lycklig, men med tanke på att underhållarna sprang runt gjorde inte saken värre. Säg vad dem INTE hann göra under den tiden!  Dem sjöng Bella Notte och delade ut fejk-spaghetti (med andra ord; kolasnören) som huvudgästerna skulle snaska på, två av dem tävlade om en kvinnas gunst genom att bära in blommor (först en kandelaber med brinnande ljus, sedan en blomma, sedan en krukväxt, sedan en extremt stor krukväxt, och sedan en hel palm som räckte ända upp till taket), den storväxta kvinnan sjöng för ett ex antal män och försökte få med dem ut (hon lyckades nästan med en), en av herrarna kidnappade en kvinna och bar med henne ut (för att sedan komma in igen med rufsig tupé, slarvig skjorta och oknäppta byxor) och en av herrarna lyckades tejpa hela huvudbordet så alla satt fast. Allt medan Pingvinen drack vin från sin skjorta då och då och deras kvinnliga ”ledare” försökte styra upp alla. Jag kan säga dig, jag har aldrig skrattat så högt och så gott i hela mitt liv! Jag höll på att DÖ!

Sedan, så tackade dem för sig och gick ut. Vi applåderade (och vilken jävla aplåd) som sedan blev till stampanden. Först DÅ kom dem tillbaka ut och började skrika (varpå vi skrek efter):
- Giv mig et H!
- H!
- Giv mig et G!
- G!
- Giv mig et V!
- V!
- Giv mig et T!
- T!
- Hvad bli det?
- (Jag var typ den enda som skrek) HGVT!!

Efter det tackade dem sig, fick plastblommor, nästan våldtog en arrangör och bar med henne runt i salen och gick ut. Jag, Madde och Abbe gick sedan tyst för att se om vi kunde träffa dem och få bilder på dem. Gissa om vi fick det?

Vi fick mer än så! Dem höll på att byta om men tog gärna på sig igen när vi kom. Vi gick utanför deras omkläd och Madde tog kort med Abbes mobil. Först var det bara Abbe och dem, sedan klev jag in (och blev omfamnad av Pingvinen) och så småningom hoppade Niki med. Madde hoppade in också och Pingvinen fick hålla om oss båda, han var superglad för att få två tjejer att hålla om och jag och Madde skrattade så vi dog!

Sedan fick vi många tjusiga bilder. Då kommer mannen med tejpen och börjar sakta tejpa om Abbe och två av skådisarna. Jag och Madde tar kort och skrattar. Men tro fan han kommer efter oss också då! Vi blir också intejpade. Senare kommer Maria (min teaterledare) och även hon blir intejpad! Allihopa sitter fast i en stor bunt med tejp, och jag skrattar så jag tror jag ska dö!

Sedan tas det många kort där också, med alla mobiler som finns. Sedan kommer vi loss, och jag ger honom en fin hatt av tejp som straff. Han blev så söt, haha!

Sedan fick vi efterrätt; Glass med vinbär i och massa goda bär ovanpå. Nu mår jag extremt illa, eftersom jag åt för mycket mat. Har aldrig skrattat såhär i hela mitt liv!

Bilder och videor som Abbe tog kommer komma upp så snart jag får tillgång till dem. Nu ska jag sova. Imorgon blir det ytligare en dag med teaterjobb innan torsdagen och vanliga skolan kommer igen.

Tjolahopp!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar