tisdag 13 november 2012

Tandlossning?

Jag borde verkligen sova, men jag måste skriva av mig....

Jag är inte rädd för att bryta ett ben, inte rädd för att slå mig och få blåmärken. Jag är inte rädd för att få hjärnskakning eller för att bli sjuk, jag är inte ens rädd för att få cancer. Men kommer man till mina tänder blir jag genast livrädd!

Har alltid vart bekymrad över att tappa tänder, men det har ju inte vart aktuellt. Fören nu.

Upptäckte för någon vecka sedan att en av mina övre tänder såg skumt ut vid tandköttet. Efter lite pill upptäckte jag att det inte var tandköttet, utan tanden. Tandköttet hade dragit sig tillbaka, och en stor bit av tanden skymtade istället. Min panik var enorm... Jag fick nästan hjärtstillestånd, jag blev SÅ RÄDD! Visade mamma direkt, och hon avfärdade det som "du borsta för hårt, ta det lugnt och borsta inte så hårt". Jag frågade henne ett antal gånger för det lugnade mig inte alls, men till slut fick jag ge mig.

Ett par dagar senare upptäckte jag samma sak, fast på en av framtänderna där nere. Denna var ÄNNU djupare ned i tandköttet. Blev ännu mer rädd och klagade åter igen hos mamma. Hon avfärdade det med exakt samma ursäkt och sade att jag inte skulle oroa mig, men jag var inte lika säker. Har nu gått runt och borstat försiktigt (knappt vågat röra tänderna) och kollat på tänderna noggrant. Det har väl gått ganska bra...

... Tills ikväll.

Skulle borsta tänderna, och upptäckte att en tand kändes lös... Den tand som det lossnade tandkött ifrån först känns lös... Jag bröt ihop fullständigt. Fick sådan panik och visste inte vad jag skulle göra. Satte mig på golvet och skrek tyst för mig själv, intalade mig på något sätt att "jag kommer inte tappa tänderna, jag kommer inte tappa tänderna, dem kommer vara kvar, jag kommer INTE tappa tänderna!" men det hjälpte liksom inte. Gick fram och tillbaka och kände med tungan, kollade i spegeln och kände igen. Kändes inte rätt, detta är fel!! Jag ska inte tappa tänder!

Mitt i paniken ringde jag mamma på jobbet;
- Hej ~
- Jag vill boka tid hos tandläkaren!

Hon undrade och så sade jag allt. Hon skrattade åt mig, men jag jag var allvarligt och grät som jag aldrig gråtit förut, så hon tog det snart på allvar. Hon trodde att det inte är något, men sade att vi ändå kunde boka tid imorgon.

Känns lite lugnare nu. Även om jag sticker dit och dem säger "det är inget, borsta lugnt bara" så är det ju bra, för då vet jag... Men tänk om dem säger annat. Tänk om dem faktiskt säger "tyvärr, men du har antydan till tandlossning. Nu får vi försöka fixa detta". Bara tanken får mig att rysa...

Jag gråter fan fortfarande för jag är så jävla rädd, så sjukt in i helvete rädd, för detta!

Det värsta av allt är nog ändå att det redan faktiskt lossnat tandkött...
Och tandkött går aldrig tillbaka...
Någonsin....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar