fredag 23 augusti 2013

Deppigheter...


Trots att jag är i en skitglad och positiv "livet leker"-period har jag en enorm svacka angående pappa.
Minsta tanke på honom blir outhärdlig..
Dels för att jag saknar honom så, och dels p.g.a dåligt samvete

Idag (22'e) var första gången jag messade honom sen strax innan balen.
Det är fan illa...
Jag har tänkt det så ofta...
Men, det bara blir inte...

För någon natt sedan kom tanken
"Tänk nu om han får en hjärtattack eller något och dör..."
Fick sådan panik och ångest att jag bara låg och grät och önskade mig bort...
Ska aldrig tänka så igen! Aldrig, aldrig, aldrig!!

Dåliga, dåliga minnen från förr kommer fram också, sådant man bara vill glömma.
Alla bra och fina minnen liksom glöms bort...
Jag bara minns alla gånger jag vart kall emot honom..
Och nästan hatisk...
Jag har tänkt dåliga tankar om pappa igenom åren...
Riktigt dåliga..
Tankar jag just nu vill dränka, långsamt och plågsamt!
Och det värsta är.. Att det känns som pappa visste om vad jag tänkte...

Jag var så kall, så ointresserad, hade satt upp en mur mellan mig och pappa...
Nu när jag rivit den och vill dra honom till mig finns han inte här...

Vi var på god väg ett tag;
jag började må asdåligt över hur jag hade behandlat honom
och började äntligen prata med honom igen..
Då togs han ifrån mig.


Är detta ett straff?
Förtjänar jag att må såhär?


...
Jag tycker så synd om honom
Jag förtjänar ingen sympati
Men han gör

Jag saknar honom så
Jag saknar min pappa...

För det mesta mår jag bra
Men så fort min pappa kommer in i bilden blir jag ett känslomässigt vrak

.. Jag undrar hur länge det kommer vara såhär

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar